Ett urval av vad besökare har skrivit till mig om sin favoritbild vid utställningarna SPÅR och Fragment.
– … som ett avsked. Som ett väsen. Som en omedelbar tystnad eller säga viskning genom ett rumsligt membran.
– ”Oändlighet”
– Att få kolla in i det privata genom fönstret är att få släppas in i det innersta i ens liv. Det vemodiga och det glädjande i livet som det kan representera.
– Ett uråldrigt blad
för evigt på klippan
– Har just läst ”1984” och när jag ser bilden står den för humanism och frihet, en oemotståndlig längtan efter individuellt bestämmande i naturens eufori.
– Det du förmedlar, visar oss ger så många intryck och känslor men de är svåra att sätta på prent då det blir en känslostorm inombords.
… ljuset och tonerna, molnen ser så välkomnande ut, ljusstrimman på himlen ger hopp. Så skulle jag vilja att himlen ser ut den dager man skall dit.
– Den gillar jag mest för den ser ut som växter. Jag gillar växter.
– Som sol plockats in på papper. …och jag vill kliva in, i dess värme!
– Det finaste i livet du kan få är ett barn, dess ”spår” berör en alltid oberoende på vilket avtryck de
än sätter.
– Vacker, helt enkelt! Stark. Gåtfull. Möjligheter.
– Växtkraft – framtidstro.
– En vacker bukett av stillhet och ro.
– … jag kan finna doften av sen höst, löv som förmultnar och jag kan känna hur det känns under fötterna att promenera med kängorna på spångar och löv. Jag älskar hösten.
– Tilltalar en mekaniskt frälst tekniker.
– Vilan, stillheten, ro i att vara ensam och ändå omsluten, tidlös. Skön väntan.
– Hårt och mjukt, svart och grått, fast och flytande – men allt LUGNT!
– Stenen. Orörlig mitt i ett vatten som lever. Jag berörs så jag nästan vill gråta.
– Tycker om vattnet, stenen låg så fint där. Som fiskare tycker jag om vattnet.
– Finns något lite hotfullt i bilden.
Känner vemod, ensamhet. Blir ledsen. Samtidigt ett lugn. Och hoppfullhet med ljuset.
– Jag nästan fryser, när jag ser på bilden.
– Man kan nog se mycket i den bilden. Den känns i hela mig.
– En rot som tar stöd mot sten. Den växer uppåt, strävar mot ljus, vill upp som vi alla vill, växa, ser ljuset i tunneln, livet växer!
– Inspirerar mig och sätter igång min fantasi. En positiv bild.
– ”Var hälsat kors, mitt ända hopp!”
– Bak fönstret finns en fin person som grönskande blad gillar.
– Solbelyst vägg. Lägger jag handen där så kommer det värma.
– Den associerar till händer, lysande händer mitt i det mörka.
– Vemod, men också styrka över bilden. Livskraften starkare än döden.
– Livets rot, ursprung. Jordnära, stabilt.
– Det är en härlig mystik i bilden. Den får mig att känna mig avslappnad men ändå energisk.
Grym bild 🙂
– Det är något med det vackra fotot som gör att jag tappar begrepp av tid, rum och skala.
Efter en stund upptäcker jag vattenlinjen och den lilla ön – förs då kommer jag till verkligheten med linjer, proportioner och skala. Det är omöjligt att säga hur lång tid jag tittat på vattnet.
– Förutom att bilden var vacker tycker jag att den påminner om hur stor världen är och hur små vi är.
Påminner om en skräckfilm ”jag är döden”. Vacker och stillsam. Dörren till frihet.
Som en person som blivit ”mumifierad” av havet, naturen. Mossa och sprickor som har blivit till där det funnits ärr och brister.
– Det ger mig känslan av en annan plats, den tar mig till ett annat land, där ljuset, värmen, vinet formar mig och omformar mig och för ett ögonblick så försvinner min vardag… Så plötsligt är jag tillbaks framför verket, i en lokal i min vardag….. en lördag….
– Den tilltalar mig på ett mystiskt sätt. Den känns förbjuden och kvarglömd. Det känns som att man kommer till en förbjuden värld.
– Jag tyckte den var häftig. Den visade en viss stil, gammalt… och jag fick en underlig känsla.
– Det är en läskig bild.
– Jag tänker på det inre ljus som varje människa har.
– Jag tycker bilden utstrålar kraft, som om det finns en norrskenskraft inkapslad i en kristall. Det skulle kunna vara en kristall på en trollstav eller något liknande.
– Det finns så mycket att se i den bilden, det skulle vara något att visa upp för sina bekanta och låta dem betrakta konsten. Den har något djup som fortsätter in i bilden som ett slukande svart hål.
– Blänkande fina föremål. Föremålet till vänster ser ut som en iPhone.
– I ögonens djup kan du se tidernas gång (att se in i ens inre.)
– Känsligt. Försiktigt. Lågmält. Och ärligt. Och det där med känslan som finns där men som inte låter sig uttryckas i ord. Är det det som gör bilden. Flertydigheten. Öppenheten. Som gör att bilden stannar kvar i sinnet. Låter sig inte definieras. Öppen för tolkning.
Och printarna! Man vill bara ta på dom! Känna pappret och särskilt svärtan. Jag måste hålla i mig. Tur att det är glas på. Stort tack!
– Går nära nog för att känna doften, känna svalkan. Skulle lägga mig raklång med ansiktet mot de blöta brädorna, de fuktiga mjuka löven pressade mot kinderna, handen i vattnet för att bli ett med det som lever och det som levt… om inte glaset vore i vägen.
– Förgänglig kraft.
Jag gillar, räcker det?
– Tänk att få sitta på sjön i en båt med fiskespöet.
– Drömsk – på väg – luft – en rörelse – vacker – minne – mm
– En hand får aldrig stänkas ut förgäves.
– När stenen möter vattnet förlorar den en stor del av sin tyngd. Endast den mörka speglingen håller den kvar.
– Barndomsminne.
– En magisk sten – är den himmelsk eller jordisk – ingen vet, den bara flyter omkring utan mål.
– Uppgång? Nergång? Fritt svävande? Tydlig bild som kan tolkas efter dagsform.
– Du har några bilder som seglar i en egen värld.
– En spegling av ängeln som hälsade på…
– En människa som står kvar vad som än händer. Åren går, det blir spår. Vad var det som hände. Men jag väntar.
– Vilken klänning! Tänk om den skulle bli min?! Jag skulle drömma i den, dansa i den och kanske möta kärleken i den.
– Att se rörelsen i gardinen får mig gå djupare in i bilden. Undrande vad händer där inne och vad händer där ute.
– Denna bild påminner om vart jag är någonstans i livet. Min väg, ”Guds” väg är otydlig för mig.
– Den inbundna möjligheten till frihetens flykt hålls tvunget fast av osynliga rep som tränger sig in i kroppen. Växer och hindrar sinnets utvidgning av begränsade tankar. Går vilse i Yggdrasils grenverk.
– Den ser ut att lyssna, verkar vara medveten om min närvaro.
– Ut från klädskåpets mörker i det tysta rummet för att vädras, synas, leva lite en gång till, få en reva lagad, ett band knutet, en söm smekt, ett minne väckt, en dröm återupplevd. Allt det som ryms i det sköra textila kvinnoarvet.
– Alla dessa tankar och känslor som väcks!
– Den här bilden fångar precis den känsla jag har om mig själv just nu. Jag ser framåt mot roliga och positiva känslor som kommer, efter att jag jobbat klart med det mörka o lite röriga nuet.
– Tankar: Sagan om ringen. Önskebrunn. Avgrund. Vatten. Isär. Gå ihop.
– Därför att den är så konstig och fin.
– Svävande stenar är jättefint. Det är en rymdsten, en ensam rymdsten tror man först. Närmare ser man vattnet. Då blir det a.ha! En sommarsten! Det finns tusentals. Olika.Ändå är det här den enda. Ingen fågelsten fast den är platt och fin ovanpå.
– …”Ren” och vacker, men vad döljs i dess inre!?!
– Ut och bort eller hit och hem? Nej – i stället allting samtidigt.
– Bilden eggar min fantasi. Varför är rummet mörklagt? Varför kan man inte se ut? Vad finns det utanför? Solsken eller regn? När jag tittar på bilden är inte allt givet, jag kan bestämma själv vad som finns där utanför.
– Min favoritbild ger mig en känsla av vemod och styrka.
– Känns som att det finns en katt där som gömmer sej.
– Alla ärr och skärsår som drabbar en människa under livet! En människas ”karta”.
– Bubblor i samklang som strävsamt letar sig upp genom den karga marken. Känner att hopp om liv när jag ser bilden trots sin mörkhet.Ser framför mig hur bubblorna vinner kampen, bildas till en porlande bäck och gör marken frodig igen.
– Min litenhet inför det oändliga, som tycks täcka allt. Men en fast punkt är skönjbar.Kan inte säga VAD som fångade mig, bara att denna gick direkt in i mitt hjärta.
– Att stänga ute ljuset är ibland en nödvändighet för att nå sin inre låga.
– Jag har sett denna bild tidigare och blir alltid berörd för den är så otroligt vacker och den blir även denna gång mitt val eftersom den även berör mig på ett djupare plan.