När jag steg av bussen och vände blicken neråt låg den där. Halvt nedgrävd i smutsen, tillplattad, värdelös. Irriterad plockade jag upp den för att ta med hemåt till metallåtervinningen.

I min hand hände något underbart. Metallen började blänka och skina som om dess liv fått en ny mening. Våra öden möttes. Våra liv blev aldrig som förut.

Min avsikt har varit att synliggöra dessa ”osedda” och även låta dig få dela min glädje.
Inget mer, inget mindre.

Jostein